Min bror dog av sprängmedel
Jag tryckte i mig den allra sista köttbiten i min uppsvällda mage. Jag satt mittemot min make som åt nästan dubbelt så mycket som mig men ändå fortfarande såg hungrig ut. Men mer fick de inte bli, det skulle sparas till barnen så de inte svälter medan jag var på resa.
Det var tidig eftermiddag i Närke och jag gick på grusvägen för att komma fram till mina två hästar. Det höga gräset jämte vägen nästan blänkte mig i ögonen av deras starka gula färg.
Jag ser hästarna galoppera i hagen. De ser lyckliga ut, precis som jag var. Jag hade man, 3 barn och ett perfekt jobb. Journalist är jag, och idag ska jag, min man och mina två fina hästar åka ända till Stockholm för att intervjua Alfred Nobel. Så jag fixa hästarna och sen satte jag på häst och vagnen. Jag hoppade på och började skritta hästarna. Vi gick sen mot huset för jag skulle hämta min utrustning.
Mina barn fick stanna hemma själva. Det skulle dom klara av. Dom var ju ändå tolv, tio och sju år.
Jag och min man var nu bara 1 mil ifrån Stockholm. Alltså endast 20 minuter kvar. Jag hade suttit nästan hela vägen och planerat intervjun, och var nu äntligen klar. Precis i tid för nu var vi framme i Stockholm centrum. Nu var det bara raka vägen till Alfred Nobels kontor.
Väl framme satte vi oss direkt i ett eget rum och han frågade mig om en kopp kaffe som jag inte kunde tacka nej till. Sedan blev första frågan ställd.
Berätta lite smått om din barndom?
När jag var liten tänkte jag mycket på experiment, och utförde mycket experiment. När jag blev äldre kom jag på dynamiten.
Hände det någon gång några olyckor? i så fall vad?
Jo de var de. En tunna med dynamit sprängdes i vårat labb. Min bror blev skadad han dog.
Du kom på dynamiten, hur fick du iden att utforska om sprängmedel?
För jag tänkte att man kunde ha den i krig oså.
Var de inte farligt? Det du höll på med?
jo de var farligt
Hur kom du på den hur kom du på dynamiten?
För jag och min bror höll på att testa olika saker, olika sprängmedel oså. Sen kom jag på hur man kunde göra dynamit.
Hur lång var din första stubin?
Ganska lång, 25m kanske.
Kaffet var slut och jag var klar med mina frågor. Just därför reste vi oss och puttade in stolarna under bordet. Sedan fick jag en hej då kram och gick ut till min make igen.
Ditt reportage var bra, kunde vart lite längre och du kunde skrivit lite mer ingående, alltså lite mer personligt. Tänk på att du ska locka läsare med din ingress, därför är det viktigt att den är intressant. Man kunde se var intervjun låg och det var en bra inledning, men du har inte med avslutning och ingress. Men vi vet att du inte är färdig än, tänk på att när du gör avslutningen att den hänger ihop med inledningen. Din stavning är bra, och generellt är allting bra. Bara att inledningen kunde varit lite mer intressant så man verkligen fastnar. Bra jobbat Emmie!
SvaraRadera